Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Inför frihandel nu!
- ett argument mot WTO och för unilateral frihandel

Förutsatt att frihandel sammantaget är bra, hur bör ett land eller ett handelsområde som EU egentligen införa frihandel? Frågan har stötts och blötts allt sedan frihandelsteorin började spridas.

WTO och tidigare GATT har givit ett svar som går ut på att vi förhandlar fram friare handel genom att byta tullsänkning mot tullsänkning. Ett land går med på att öppna sina marknader för produkter från andra länder för att i sin tur få sälja sina produkter på deras marknader. Det har medfört ett storartat frigörande av handeln under efterkrigstiden, och med stor säkerhet finns det mer att vinna på att fortsätta med denna strategi. Men från en frihandelsståndpunkt är det i grunden inte tillräckligt, och det finns dessutom en risk att det kan leda till vissa oönskade bieffekter.

Unilateral frihandel

Att införa frihandel genom förhandlingar, genom att byta bort en av våra tullar mot en av de andra ländernas tullar, är i allt väsentligt att gå över ån efter vatten. Det behöver helt enkelt inte vara så krångligt.

Att tala om att ett land "går med på" att öppna sina marknader för andra varor är felaktigt. Det är inget välvilligt medgivande, utan en ren vinst, för det innebär helt enkelt att landets konsumenter, om de vill, får handla sina varor från andra länder. Det handlar inte om generositet, utan om egenintresse. Det är bra att man får sälja produkter vart man vill, men det är minst lika bra att man får köpa dem var man vill. I grunden finns det ju ingen annan anledning att producera än att man ska få köpa varor och tjänster för sin lön eller vinst.

Att Sverige sänker sina tullar är alltså inte en eftergift åt något annat land, utan en vinst. Att ha tullar mot omvärlden är en förlust, och det finns därför ingen som helst anledning att tjuvhålla på denna förlust och vägra ta bort den innan andra länder går med på att ta bort motsvarande förlust för sina egna medborgare. Följaktligen är inte förhandlingar den ideala vägen till frihandel. Den ideala vägen till frihandel är att vi direkt beslutar att montera ned våra tullar, oavsett vad andra länder väljer att göra. Detta är idén om ensidig, eller unilateral, frihandel. Det var den som de klassiska ekonomerna, med Adam Smith i spetsen var anhängare av, av den enkla anledningen att båda parter tjänar på ett utbyte, och att vi bara kan skada oss själva om vi inte tillåter oss möjligheten att köpa där det är bäst och billigast.

Mot detta framförs ibland åsikten att andra länder kommer att behålla sina tullar, och därför får en orättvis fördel i konkurrensen - de kan sälja till oss, men vi kan inte sälja till dem. Detta bygger på den felaktiga föreställningen att vi förlorar på att köpa av andra länder. Så är inte fallet. Om andra stater förvägrar sina medborgare friheten att handla och det välstånd det för med sig så är det dystert, och det bör ändras på. Det kan vara en anledning för oss att föröka påverka och göra något åt saken, men det är verkligen inte en anledning för oss att förvägra vår egen befolkning den frihet och det välstånd som andra stater förvägrar sina. Det skulle möjligen gynna några svenska producenter som inte kan stå sig i konkurrensen, men det skulle missgynna de nya näringar som skulle kunna dra till sig kapital och arbetskraft och konkurrera internationellt och därmed effektivisera hela ekonomin. Den brittiske premiärministern Robert Peel, som 1846 ledde in sitt land på frihandelsvägen, formulerade det tydligt: "Om andra länder väljer att köpa på den dyraste marknaden kan det val som de träffat inte utgöra skäl för att vi inte skulle få lov att köpa på den billigaste."

Problemet med förhandlingar

Det är inte bara så att ensidig frihandel är det bästa för ett land, det är också så att förhandlingsmodellen riskerar att leda till bakslag för frihandeln. I sin bok Världens klassresa (Timbro 1999) har journalisten Tomas Larsson påpekat att det är lätt för kritikerna att misstänkliggöra WTO och dess verksamhet, som består både i att agera internationell domstol i handelsfrågor och att vara pådrivare i liberaliseringsarbetet. Med WTO går vägen mot frihandel genom förhandlingar mellan ansiktslösa byråkrater i slutna rum, vilket ger intryck av kohandel, av ett ovanifrånprojekt med bristande politisk legitimitet.

WTO försöker locka motsträviga politiker att öppna sina marknader, och nationella regeringar och parlament försöker in i det sista behålla något av sina skydd mot andra länder. På det viset befästs bilden att det är dåligt för ett land att ha möjlighet att importera varor och tjänster, och att det bästa vore om de fick stänga ute omvärldens handel. Om de ledande politikerna beter sig på så vis är det inte särskilt konstigt om breda folklager tror att de håller på att förhandla bort nationella tillgångar. Frihandeln framstår på det viset, med Larssons ord, som "eliternas sammansvärjning mot det nationella intresset", när frihandel egentligen är rent egenintresse för varje nation och dess befolkning.

Som Tomas Larsson konstaterar vore det bästa om varje land rättframt river sina tullar och låter sina befolkningar och företag handla fritt, utan förhandlingar och påtryckningar. Det skulle vara det bästa sättet för politiker att visa att de verkligen tror på frihandeln, och det skulle visa att import inte är ett problem, utan en möjlighet. Ett direkt och öppet tullrivande skulle inte gå att misstänkliggöra på samma vis som byråkratiska förhandlingar.

Att utlova tullsänkningar i utbyte mot tullsänkningar från andra länder kan vara ett framgångsrikt sätt att få andra länder att liberalisera handeln. Men det kan lika gärna slå åt andra hållet. I det sammanhanget kan det vara värt att lyssna till Richard Cobden, den manchesterliberale politikern som mer än någon annan fick Storbritannien och nästan hela Europa att gå över till frihandeln i mitten av 1800-talet. Han insåg att unilateral frihandel faktiskt var en effektivare metod att få andra länder att gå över till frihandeln:

"Vi drog slutsatsen att ju mindre vi försökte övertala utlänningar att anta våra handelsprinciper, desto bättre. Vi upptäckte nämligen så mycken misstänksamhet mot Englands motiv att den gav protektionisterna i utlandet argument för att underblåsa den folkliga antipatin mot frihandlarna genom att ge dem möjlighet att säga: 'Se vad dessa män vill göra; de går Englands ärenden och de söker prisge våra näringar vid denna svekfulla nations fötter…' För att inte ge dem sådana förevändningar vidgick vi vår totala likgiltighet för om andra nationer blev frihandlare eller ej; men vi bör avskaffa protektion för vår egen del och överlämna åt andra länder att slå in på den kurs de själva vill."
(Citerad i Jagdish Bhagwati: Protektionismen. SNS, 1989, s 37)

Tomas Larssons bok Världens klassresa.

CATO Institute om hur förhandlingar kan utnyttjas trots målet om unilateral frihandel.

Manchesterliberalerna

Tillbaka