Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Socialklausuler bevarar fattigdomen

Bör uppfyllandet av vissa sociala villkor vara en förutsättning för att länder skall få delta i den internationella handeln?

Den frågan är den kanske mest kontroversiella i WTO-sammanhang, trots att den såg ut att ha lösts för tre år sedan. Efter WTO:s ministerkonferens i Singapore deklarerade man nämligen att ILO (International Labor Organization) - inte WTO - är det internationella organ som har kompetens att formulera - och skydda - internationella normer för arbetsrätt och arbetsliv. Handelsministrarna slog fast att ökad handel och vidare handelsliberaliseringar leder till ekonomisk tillväxt och utveckling som främjar sådana normer, och att låglöneländernas komparativa konkurrensfördelar inte på något sätt fick lov att ifrågasättas.

Men inför toppmötet i Seattle har både USA och EU arbetat hårt för att åter föra upp "social dumping" på dagordningen. Man vill hindra handel med länder som t ex har dålig arbetsmiljö, tillämpar barnarbete eller förbjuder arbetarna att organisera sig fackligt. Men u-länderna som, inte utan fog, misstänker att detta skulle bana väg för ny protektionism sätter sig emot detta.

Varför är frågan om handel och sociala villkor så seglivad? Mycket av den rädsla som finns i de rikare länderna för handel med fattiga länder bygger på myten om ett "race to the bottom". Enligt denna teori leder internationell handel till att länder, i konkurrens om marknadsandelar, måste sänka sina löner och arbetsvillkor till den lägsta nivån. Den som försöker bibehålla en standard som är högre än omvärldens, konkurreras ut.

"Tänk på saken: arbetarna i i-länderna som förlorar sina jobb på grund av omstruktureringen av ekonomin; hur kommer det att påverka deras attityder som medborgare och väljare, om de tror att de ersätts av barnarbetare i utvecklingsländerna? Jag tror att det finns en verklig risk att de kommer att vända sig mot fri handel och fortsatt liberalisering," sade handelsminister Leif Pagrotsky i ett tal.

Varningen är verkligen berättigad. Men är lösningen att integrera sociala villkor i handelsavtalen? Faktum är ju att de människor i USA och EU som förlorat sina jobb på senare årtionden, inte förlorat dem till barnarbetare i u-länder. Det finns inget stöd i forskningen för föreställning att ökad ekonomisk integration med fattigare länder skulle leda till växande arbetslöshet i rikare länder. Däremot har den tekniska utvecklingen - inte minst utvecklingen av datorer och industrirobotar - förvandlat vissa typer av arbeten till historia. Utan att några starkare krav rests för att stoppa importen av den nya informationstekniken.

I verkligheten är låga löner och dåligt skydd för arbetarnas rättigheter knappast någon konkurrensfördel. Tvärtom. I rapport efter rapport har Världsbanken, OECD och andra organ kunnat konstatera att goda arbetsförhållanden är förknippade med ett ökande välstånd. Det är inte de länder som har sämst skydd för de mänskliga rättigheterna som toppar rankinglistorna över världens mest konkurrenskraftiga länder. Det är inte länderna med lägst löner och sämst skydd för arbetarna som dominerar exportmarknaderna eller lockar till sig störst utländska investeringar. Detta är inte ägnat att förvåna. Länder som åsidosätter arbetarnas demokratiska rättigheter - t ex rätten att organisera sig fackligt - åsidosätter sannolikt även en lång rad andra faktorer som ligger till grund för den ekonomiska utvecklingen: skydd för den privata äganderätten, rätten till utbildning, en fri press, rule of law, osv.

Förbud mot t ex facklig organisering är således ofta bara ett led i en politik som systematiskt leder till ekonomisk underutveckling. Och sådan politik är bara möjlig i icke-demokratiska politiska system, i länder som styrs av totalitära eller auktoritära regimer.

Så diskussionen om hur man skall komma tillrätta med låga löner och dåliga villkor för arbetare i de fattigaste länderna landar till slut i en bred diskussion om politiska strukturer och system i u-länderna. Hur kan de göras mer demokratiska?

Ställd på sin spets kan man säga att frågan, i ett handelspolitiskt perspektiv, är om de rika västliga demokratierna över huvud taget skall handla med diktatoriskt eller auktoritärt styrda länder? För det finns det goda argument. Alla länder som i dag kännetecknas av demokrati och välstånd var en gång fattiga icke-demokratier. Växande internationell handel ledde till ökat välstånd och krav på politisk liberalisering. Så skedde i Sverige. Och så har under de senaste två årtiondena skett i en lång rad asiatiska länder, däribland Sydkorea, Taiwan och Thailand.

Internationell isolering av auktoritära regimer har däremot sällan lett till några större sociala och politiska framsteg, vilket framgår när man studerar effekterna av ekonomiska sanktioner mot bl a Kuba, Libyen, Irak, Nordkorea och Burma.

De låga lönerna i u-länderna beror på att produktiviteten är låg - att kvaliteten på arbetskraften är låg och att arbetet organiseras på ett ineffektivt sätt. Det enda sätt de fattiga länderna kan öka sina inkomster på är genom att ge arbetskraften tillgång till bättre utbildning, förbättrad teknologi och internationella marknader. De rika länderna - USA och EU - skulle kunna göra mycket för att underminera auktoritära och diktatoriska regimer i tredje världen genom att göra allt vad man kan för att ge ländernas medborgare ökad tillgång till information, teknologi och marknader.

Föreställningarna om "social dumping" bygger på villfarelser. Det är knappast en rimlig uppgift för handelspolitikerna i EU och USA att hitta på nya finurliga regler för att skydda de egna ländernas arbetskraft mot något som inte finns ("social dumping"). Handelspolitikernas roll, i Seattle och annorstädes, kan knappast vara att legitimera myten - utan måste vara att slå hål på den. Liberalt inspirerat u-landsbistånd och frihandel är därför ett bättre svar på europeiska och amerikanska väljares eventuella oro för "social dumping", än vad löften om nya handelshinder visavi u-länderna är.

Artikeln författad av Tomas Larsson.

En Cato-utredning om problemet med klausuler