Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Manchesterliberalerna

Manchesterliberalism är ett begrepp som idag allmänt används för den radikala liberalismen. Ofta associeras det med social okänslighet och misstänksamhet mot arbetarklassen. Men de verkliga manchesterliberalerna bestod till stor del av arbetare och deras stora kamp var det som kallats "kampen mot hungern", striden mot tullarna på folkets livsmedel. Dess utgång resulterade i frihandelns första stora genombrott i Europa, i mitten av 1800-talet.

"Manchesterliberaler" blev namnet på de radikala liberalerna och frihandelsvännerna i Storbritannien, vars skickligaste förespråkare under en tid kom från industristaden Manchester. Det gäller framförallt textilfabrikanten Richard Cobden (1804-1865) och hans gode vän John Bright (1811-1889). De hade tagit stort intryck av Adam Smiths ekonomiska liberalism och ville tillämpa den generellt. Bland hjärtefrågorna fanns näringsfrihet, besparingar i statsbudgeten, religionsfrihet, nedrustning, och förbättrad utbildning. Men det allra mest centrala var frihandeln.

För manchesterliberalerna var frihandeln en princip som skulle skapa en välståndsbringande arbetsdelning över världen. Cobden såg frihandelsprincipen som "evig i sin sanning och allmängiltig i sin tillämpning". Det var nämligen också en civilisationsprocess, där konflikt och krig mellan länderna skulle ersättas med ömsesidig nytta och utbyte. Cobden och Bright ville att Storbritannien skulle nedmontera sitt imperium och sin kolonialism och ersätta det med öppna gränser och handel med alla. Motståndarna talade nedsättande om deras vision som "de handelsresandes tusenårsrike".

Den sakfråga som allra mest engagerade manchesterliberalerna var den brittiska spannmålstullen. Den infördes 1815 för att skydda det inhemska jordbruket från de låga priserna på världsmarknaden. Det resulterade i att det brittiska folkets dagliga bröd straffbeskattades hårt, och hungern var utbredd. Samtidigt gav det inte heller några stora fördelar till de flesta bönderna eftersom de var arrendatorer och tullen också drev upp arrendepriserna. Vinnarna var den privilegierade godsägaradeln med sina stora marker.

Cobden och Bright blev de ledande gestalterna i Anti-Corn Law League som efter mönster av frihandelsföreningen i Manchester grundades 20 mars 1839. Det var en enfrågerörelse mot spannmålstullen, men med breda politiska visioner. De förklarade att tullen slog hårt mot det fattiga folket, men att den också förstörde för industrin, eftersom den tvingade upp lönerna och gjorde att folket bara hade råd med mat men ingen övrig konsumtion. Det hindrade även industriexporten eftersom andra länder inte kunde sälja spannmål och importera andra varor för intäkterna. Manchesterliberalerna kunde underbygga sitt populära krav med teoretisk argumentation för frihandel och en fri marknad. Det var en framgångsrik blandning.

Efter några år fick Anti-Corn Law League allt större inflytande. Cobdens lugna, rationella argumentation kombinerades med Brights framstående talekonst - hans tal kallades "juveler" av den samtida svenska liberalen och Aftonbladet-utgivaren Lars Johan Hierta. Anti- Corn Law League gav ut tidningar, bidrog till att finansiera den då nystartade frihandelstidningen The Economist, och producerade pamfletter i massupplagor. Organisationen skickade ut föreläsare till välbesökta folkmöten över hela landet. Det höll på att bli en folkrörelse, med stark arbetarrepresentation.

Huvudmotståndaren var de konservativa protektionisterna, men manchesterliberalerna var inte heller tillfreds med det försiktiga whig-partiet, som hade ett starkt inslag av lantadel. I stället började de ställe upp som ett tredje alternativ i parlamentsvalen. I början av 1840-talet blev Cobden, Bright och flera meningsfränder invalda i parlamentet. Där intensifierades debatten, och motståndarna blev allt mer svarslösa. Det berättas att den konservative premiärministern Robert Peel, efter ett storslaget anförande av Cobden, sade till en regeringskollega: "Besvara honom du, jag kan det inte."

När det fanns ytterst få motståndsfickor kvar mot frihandeln drabbades Irland 1845 av missväxt, och potatisskörden uteblev. Under svälthot tvingades de sista tullvännerna att ge upp sitt motstånd. Premiärminister Peel beslutade 1846 att avskaffa spannmålstullarna. Manchesterliberalerna hade efter år av intensiv agitation till alla samhällsgrupper gått segrande ur striden.

Några år senare besökte Fredrika Bremer England. Tidigare hade hon skakats av den djupa misären i landet, men i Aftonbladet den 2 januari 1852 konstaterade hon att manchesterliberalernas reformer hade förändrat landet, nu såg hon "lösningen i full begynnelse allaredan":
  "Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt lif, sädespriserna fallit, brödet blifvit till gott pris. Med stark lifskraftig växt hade detta frihetsträd, planteradt av Cobden och Peel, genomträngt engelska folkets lif, och hvart jag kom hörde jag suset af dess löf i den fria vinden. […] Det blef mig klarare med hvar dag i England; denna period var en af allmän resning till ett nytt, friskt lif. I manufakturdistriktera, i Liverpool, Machester, Birmingham, öfverallt hörde jag samma talan af alla klasser: välståndet var allmänt der, var i stigande. Det bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr."

En kanske än större frihandelsseger är för alltid förknippad med manchesterliberalerna. I slutet av 1850-talet kom Cobden, Bright och den franske ekonomen och Bastiat-lärjungen Michel Chevalier på idén att genom en handelstraktat mellan England och Frankrike även dra in kontinenten i frihandelsvågen. Utan något officiellt uppdrag for Cobden till Frankrike och övertygade Napoleon III om fördelarna med en traktat. Frankrike hade påverkats av Bastiats frihandelsagitation, och dessutom ville kejsaren i en turbulent tid ha ett gott förhållande till England, varför projektet blev framgångsrikt. 1860 undertecknades den sk Cobden-traktaten om utbredd frihandel med förbud mot tullhöjningar och slopad passkontroll. Storbritanniens premiärminster Gladstone utnyttjade traktaten till att i sin budget sopa bort de sista resterna av engelsk industriprotektionism.

Störst betydelse fick handelstraktaten genom att den innehöll en "mest gynnad nation"-klausul. Tullsänkningar som beviljades något land gällde även för andra traktatsländer. Länder som Preussen, Schweiz och Belgien anslöt sig och Europas tullmurar revs. Den fick också stor betydelse för Sverige, då den entusiastiske finansminstern Gripenstedt såg till att Sverige anslöts 1865. Därmed gick Sverige över till frihandel, och en frihandelstradition som varar ännu tog sin början för Sveriges del. Manchesterliberalerna kan alltså sägas ha haft betydelse för även svensk politik och välståndsutveckling.

Text: Johan Norberg

Tillbaka

Pickering & Tyrell om manchesterliberalerna