Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Måste Sverige bli fattigare för att Indien skall bli rikare?
Ur Nationalekonomi för noviser (Timbro 1996)
av Gunnar Örn
  "Handeln bringar människor i beröring med folkstammar med andra sedvänjor än deras egna och undergräver därigenom den dogmatism som utmärker obefarna. Förhållandet mellan köpare och säljare vilar på förhandlingar mellan två parter, som bägge är fria; det lönar sig bäst när köparen och säljaren kan sätta sig in i den andra partens synpunkter."
Bertrand Russell, ur Filosofi för lekmän och andra essäer

Om det är någon företeelse i modern tid som bidragit till att sudda ut gränser mellan folk och nationer, så är det handel och sjöfart. Ett svenskt företag kan ta ett lån på Eurodollarmarknaden i London för att finansiera inköp av maskiner åt ett dotterbolag i Australien. En tysk kemikoncern tar över en USA-byggd anläggning i Brasilien. Dockkläder, sydda i Malaysia på japanska symaskiner enligt kanadensiska specifikationer, skeppas till norra Mexiko för att sättas ihop till färdiga dockor som säljs i leksaksaffärer i Paris och Moskva. En bank i Hongkong, grundad av britter, köper en dansk fondkommissionärsfirma som i sin tur ordnar en nyemission för att finansiera byggandet av tankerfartyg i Korea åt den grekiska handelsflottan.

Finessen med fri handel är att alla parter vinner på den. Ju mindre ett land är, ju mer tätbefolkat och fattigt på naturtillgångar, desto mer tvingas landet lita till en livlig utrikeshandel. Sverige är extremt utrikeshandelsberoende, både i relation till antalet invånare och i än högre grad till antalet anställda i företagen.

En del miljöfilosofer hävdar att "den ökande internationella arbetsfördelningen leder till slöseri med jordens resurser". Detta påstående är dessbättre direkt felaktigt. Det är tvärtom självförsörjning och protektionism (viljan att till varje pris skydda sig mot utländsk konkurrens) som leder till slöseri.

För att ta ett drastiskt exempel så växer det nästan inga träd på Island, men det är gott om fisk i havet runt omkring. Vad skulle hända om islänningarna trots allt försökte bygga upp en egen skogsnäring? Kanske skulle de börja odla granskog på tundrorna till enorma kostnader med hjälp av infravärme och växthus i hangarformat. För att den inländska skogsindustrin skulle ha en chans att överleva, måste den skydda sig mot konkurrens från bland andra Sverige. Man kan föreställa sig de argument som den isländska skogslobbyn skulle använda då de uppvaktar politikerna i Reykjavik:

-- Vi vill inte ha frihandel, vi vill ha rättvis handel, konkurrens på lika villkor. Svenskarna kan framställa billigare papper än vi eftersom de inte behöver ägna lika mycket tid och pengar åt skogsvård.

Det säger sig självt att om islänningarna skulle odla fram egna träd till höga kostnader, i stället för att byta till sig trävirke och pappersmassa i utbyte mot fisk, så vore det ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, yrkeskunnande och naturresurser. Sverige har visserligen en bredare uppsättning naturresurser än Island, men en minskad utrikeshandel skulle leda till slöseri med resurser även här.

Om islänningarna kan fånga fisk till lägre kostnad än svenskarna, medan svenskarna i sin tur kan tillverka papper till lägre kostnad än islänningarna, är det ganska självklart att båda länderna tjänar på att handla med varandra.

Men tänk om Sverige är bättre både på skogsbruk och fiske! Vad är det då för vits med att köpa isländsk fisk, när våra egna västkusttrålare kan dra upp lika mycket till lägre kostnad? Vad är det för vits att handla med Island över huvud taget? Eller omvänt: vad skulle islänningarna ha för intresse av att handla med oss? Om de tillät fri import av såväl svenskt papper som svensk fisk skulle de ju slå sönder både sin skogs- och sin fiskerinäring!

Ett land som inte är särskilt bra på någonting, som inte kan göra någonting bättre än vad andra länder kan, hur skall det någonsin kunna hävda sig på världsmarknaden? Hur skall det någonsin våga häva tullar och släppa importen fri? Det skulle ju bara leda till att hela dess inhemska näringsliv slås ut!

Men faktum är att även ett land som inte har något absolut försprång inom något som helst område, ändå kan tjäna på att handla med omvärlden. Islänningarna behöver inte specialisera sig på det de är bäst på. De kan specialisera sig på det de är minst dåliga på.

På samma sätt, om vi svenskar skulle vara överlägsna både när det gäller fiske och papperstillverkning, kan vi utnyttja vår överlägsenhet på ett bättre sätt genom att handla med islänningarna.

Anta att islänningarna måste lägga ner 100 mantimmar på att tillverka ett ton papper (det behöver inte vara en person som arbetar i 100 timmar, det kan också vara tio personer som arbetar i tio timmar) medan svenskarna klarar det på 20 mantimmar.

Islänningarna behöver dessutom arbeta i genomsnitt 50 timmar för att fånga ett ton fisk, medan svenska fiskare klarar det på 40 timmar.

Islänningarna är alltså underlägsna i allt, men nu skall vi se att islänningarna faktiskt kan vinna på att handla med Sverige ändå, genom att specialisera sig inom det område de är minst dåliga på.

Anta att både Sverige och Island till en början är helt självförsörjande med både papper och fisk, och att de producerar lika mycket av vardera varan. I Sverige går det åt 60 mantimmar (40+20) för att få fram ett ton fisk och ett ton papper. På Island går det åt 150 mantimmar för att få fram lika mycket (50+100). Medan svenskarna arbetar 60 timmar och islänningarna 150, får de alltså fram lika mycket av vardera varan. Totalt producerar de två ton fisk och två ton papper, eller sammanlagt fyra ton.

Anta nu att Sverige och Island börjar handla med varandra, och att båda länderna specialiserar sig; islänningarna på det de är minst dåliga på - fiske - och svenskarna på det de är överlägset bäst på - papperstillverkning.

Islänningarna arbetar lika mycket som tidigare (150 timmar) men nu har de slutat producera papper och koncentrerar sig helt på fisket. Förr behövde de 50 timmar för att dra upp ett ton fisk. Nu, när de fiskar i 150 timmar, får de upp tre ton.

Svenskarna arbetar också lika mycket som tidigare (60 timmar) men de har slutat fiska och ägnar i stället all arbetstid åt papperstillverkning. På 20 timmar kunde de tidigare framställa ett ton papper. Nu när de ägnar 60 timmar åt papperstillverkning kan de få fram tre ton.

Sveriges och Islands totala produktion av papper och fisk har alltså ökat från fyra till sex ton trots att vare sig svenskar eller islänningar arbetar mer än de gjorde tidigare.

Om det fortfarande är så att svenskar och islänningar vill ha lika mycket av varje vara, måste de handla av varandra. Islänningarna får då byta halva sin fångst - ett och ett halvt ton - mot halva den svenska pappersproduktionen, också den på ett och ett halvt ton. Islänningarna har nu totalt tre ton papper och fisk att göra av med, mot bara två då de var självförsörjande. I Sverige har tillgången ökat med lika mycket. Levnadsstandarden har alltså stigit i båda länderna.

"Stopp och belägg!", invänder någon. "Levnadsstandard är väl inte detsamma som att vältra sig i papper eller vräka i sig fisk? Tänk om svenskar och islänningar är fullt nöjda med att förbruka två ton av varje, precis som de gjorde tidigare? Och om både produktionen och konsumtionen är densamma som tidigare, vad är det då för vits med handelsutbytet?"

Invändningen är fullt begriplig. Det är riktigt att den sammanlagda pappers- och fiskekonsumtionen inte behöver öka alls, vare sig i Sverige eller på Island, men länderna kommer ändå att tjäna på att handla med varandra. Levnadsstandarden kommer att öka i både länder, men vi kan aldrig säga vad den ökade levnadsstandarden kommer att användas till. Den behöver inte nödvändigtvis yttra sig i ökad konsumtion av just de varor man handlar med.

I exemplet ovan utgick vi från att svenskar och islänningar skulle arbeta lika många timmar som tidigare i syfte att producera mer papper och mer fisk, men det kan också hända att de väljer att arbeta färre timmar i syfte att producera samma mängd som förut.

Islänningarna kanske nöjer sig med att äta ett ton fisk och förbruka ett ton papper även i fortsättningen, men tack vare utrikeshandeln kan de nu skaffa fram samma kvantiteter som tidigare på kortare tid. Förr fick de slita i 150 timmar för att få fram ett ton av vardera varan. Sedan de börjat specialisera sig räcker det med 100 timmar. På den tiden hinner de få upp två ton fisk, varav hälften kan bytas mot ett ton papper. För svenskarna är det samma sak. Tidigare fick de slita i 60 timmar för att skaffa sig ett ton fisk och ett ton papper. Nu räcker det med 40.

Levnadsstandarden ökar alltså genom att svenskar och islänningar behöver mindre tid på sig för att skaffa fram en given mängd papper och fisk, men hur denna sparade tid kommer att användas vet vi inte. Kanske kommer svenskar och islänningar att ägna sig åt att koka ännu mer pappersmassa och dra upp ännu större torskfångster, men de skulle också kunna använda den tid de får över till att sy kläder, bygga hus eller ta hand om sina barn och åldringar. På så sätt höjder de sin levnadsstandard genom att öka konsumtionen av varor och tjänster. De kan också välja att höja sin levnadsstandard genom att arbeta mindre, med andra ord genom att öka sin "konsumtion" av fritid.

Om Sverige och Island har möjlighet att handla med andra länder, kan de dessutom tjäna på att producera mer fisk och papper än de själva behöver. Då kan de använda överskottet till att byta till sig varor från något tredje land. Det kan vara apelsiner, bananer eller andra varor som inte går att framställa på de egna breddgraderna.

Nu borde det stå ganska klart att alla länder kan tjäna på att handla med varandra. Ett land behöver inte vara "bäst" på någonting för att hävda sig på världsmarknaden.

Islänningarna blir inte fattigare av att handla med oss - tvärtom.

Vi får mer fisk genom att tillverka papper och använda det till att byta till oss fisk, än om vi hade ägnat samma arbetstid åt fiske. När islänningarna kan tjäna på att specialisera sig på det de är minst dåliga på, skulle nationalekonomerna säga att de har en absolut nackdel, men en komparativ fördel inom fisket.

Men på samma sätt som Sverige kan tjäna på att handla med andra, mindre utvecklade länder, kan vi förlora på att hindra och begränsa handeln - även med sådana länder som inte kan erbjuda oss något som vi inte redan har.

Vi antar att det uppstår en ny politisk rörelse i Sverige, kallad "Fiskerifrämjandet", eller någonting liknande. Rörelsen går till val på att stoppa importen av isländsk fisk. Sverige bör vara självförsörjande på det området, menar rörelsens anhängare.

-- Varför skulle vi köpa isländsk fisk, när våra egna västkusttrålare kan dra upp lika mycket till lägre kostnad? Undrar de.

Efter en hård politisk kamp lyckas Fiskerifrämjandet få en majoritet av riksdagens ledamöter med sig. Importen av isländsk fisk förbjuds med omedelbar verkan.

Den svenska fiskerinäringen jublar medan den isländska sörjer. I ett slag har den isländska fiskerinäringen förlorat hela sin exportmarknad. Eftersom halva fiskeriproduktionen har sålts på export, betyder det att varannan fiskebåt blivit överflödig och att varannan fiskare blir arbetslös. Det här bekymrar emellertid inte Fiskerifrämjandet i Sverige, som bara bryr sig om arbetstillfällena i den svenska fiskerinäringen.

Vad de glömmer är att importstoppet får konsekvenser för det övriga svenska näringslivet. Om islänningarna inte får sälja fisk till oss, har de heller ingenting att byta till sig svenska varor med. Den isländska importen av svenskt papper kommer därför att upphöra helt. Islänningarna får på nytt gå över till att odla sina egna barrträd och koka sin egen pappersmassa. Det betyder i sin tur att den svenska pappersindustrin förlorar hela sin exportmarknad. Eftersom hälften av den sammanlagda svenska produktionen av papper gått på export till den isländska marknaden, blir vartannat pappersbruk överflödigt och varannan pappersarbetare arbetslös.

Då är vi tillbaka där vi började. För att få fram lika mycket fisk och papper som tidigare, måste islänningarna öka den tid de lägger ner på dessa verksamheter med 50 procent - tid som kunde ha använts till annat. Levnadsstandarden kommer därmed att sjunka på Island.

Men vi svenskar kommer så småningom att märka att levnadsstandarden sjunker även hos oss. "Hur kan det komma sig egentligen?", undrar fiskelobbyn, "vår pappersindustri är ju helt överlägsen den isländska och våra västkusttrålare är ju också mycket effektivare än de isländska fartygen? Hur kan vi någonsin förlora på att sluta handla med dem?"

* * *

Rädslan för "lågpriskonkurrens" från "låglöneländer" har ofta fått människor att ropa på minskade importkvoter och högre tullmurar längs Sveriges gränser.

-- Låglöneländerna konkurrerar ut oss, snart gör de lika bra varor som vi men till lägre löner, varnar protektionisterna.

Ofta pekar de på de så kallade tigerekonomierna i Asien som exempel på att andra länder är på väg att konkurrera ut oss. För trettio år sedan var de fattiga u-länder. I dag är de utvecklade industriländer.

Men den som frukar att de nya industriländerna har blivit rika på Sveriges och andra gamla industriländers bekostnad, tar gruvligen miste. Det räcker med en titt på den svenska exportstatistiken för att lugna sinnena.

Sveriges import från "tigrarna" och "tigerungarna" i Asien (Hongkong, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Malaysia, Thailand, Indonesien och Kina) har ökat enormt kraftigt de senaste 25 åren. År 1970 importerade vi varor för 543 miljoner kronor från dessa länder. Ett kvartssekel senare hade importen ökat till nästan 24 000 miljoner kronor - över fyrtio gånger mer.

Inför sådana siffror kan det vara lätt att förtvivla och föreställa sig fasansfulla skräckbilder av nedlagda svenska företag, utslagna branscher och hela landsändar som dukat under i konkurrensen från låglöneländerna.

Men farhågorna kommer snabbt på skam när vi granskar hur Sveriges export till dessa länder har utvecklats under samma period. Statistiken visar att den ökat ännu snabbare än importen - från 353 till över 30 000 miljoner kronor - mer än åttio gånger mer! 1970 hade Sverige ett underskott i handeln med tigerländerna. Ett kvartssekel senare gick handeln med överskott.

Förklaringen är enkel. I takt med att invånarna i Sydkorea, Taiwan och de andra länderna blir rikare, får de också mer pengar till att köpa svenska bilar, kullager, telefonväxlar och annat.

Trots detta dröjer det sig kvar en smygande rädsla för att kineser, indier och malajer skall konkurrera ut svensk industri med hjälp av lägre priser och lägre löner. Både bland dem som vill ha fri handel och bland dem som inte vill ha den, hörs ibland påståenden om att "när indierna blir rikare måste svenskarna bli fattigare". Eller: "Vi måste sänka vår levnadsstandard för att minska fattigdomen i tredje världen."

Påståendena är inte bara felaktiga utan dessutom farliga - i förlängningen kan de nämligen få människor att svälja en betydligt obehagligare vanföreställning, nämligen denna: "Vi kan bara förbli rika genom att trycka ner tredje världen i svält och elände". Då de flesta väljare, politiker och presidenter sorgligt nog värnar mer om levnadsstandarden i det egna landet än i andra, skulle en sådan inställning öppna för mycket hårda motsättningar, i värsta fall krig. Som väl är bygger vanföreställningen på en illusion om att frihandel skulle vara ett nollsummespel - att min vinst med nödvändighet måste vara någon annans förlust.

Exemplet med fisket och skogsbruket här ovan borde räcka för att övertyga om att så inte är fallet. Frihandel är inget nollsumme- utan ett plussummespel. Alla vinner. Ingen förlorar. Anledningen till att två människor över huvud taget väljer att handla med varandra är att båda tjänar på det. Föreställningen om att länder konkurrerar med varandra på världsmarknaden ungefär som Spendrups konkurrerar med Pripps håller inte i verkligheten.

Protektionismen är bara producentintresset tillämpat på utrikeshandelns område. En inhemsk producent törs sällan föreslå förbud mot alla former av konkurrens, men utländska konkurrenter kan han möjligen försöka hindra från att vinna tillträde till den svenska marknaden.

En annan aspekt på frågan är sambandet mellan frihandel och fred. Den kanske egentligen inte hör hemma i en lärobok i nationalekonomi, men det kan ändå vara värt att uppmärksamma att slutenhet i stället för öppenhet mot omvärlden på det ekonomiska området lätt kan smitta av sig även på andra områden: säkerhetspolitiken, forskningssamarbetet, kulturutbytet och inte minst miljöpolitiken.

Den engelske filosofen Bertrand Russell har i sin bok Unpopular essays visat att länder med omfattande internationell handel oftare har ett öppnare och mer demokratiskt politiskt klimat. I antikens Grekland var det sjöfartsorienterade Aten öppet och hade klara demokratiska drag, medan det slutna Sparta var en ren diktatur. Det var i de italienska handelsstäderna som renässansen och den vetenskapliga revolutionen tog fart under brytningen mellan medeltid och nutid. Efter andra världskriget satsade det demokratiska Västerlandet på frihandel medan det slutna kommunistiska samhällena hela tiden försökte reglera och begränsa handeln.

De u-länder som satsat på handel med omvärlden har inte bara kunnat höja sin levnadsstandard och eliminera svält och epidemier, de har också fått bättre förutsättningar för en övergång till demokratiskt styre. Genom internationell handel kommer nya idéer, nya kontakter och impulser utifrån. Människor börjar ifrågasätta hävdvunna auktoriteter och fördomar. En förutsättning för en fungerande utrikeshandel är också att man tolererar främmande kulturer och attityder, annars skapas inget förtroendefullt samarbete.

På samma sätt som frihandel och andlig öppenhet är förbundna, hänger protektionism och andlig slutenhet ihop. En totalitär regim måste begränsa utbytet med omvärlden så mycket som möjligt för att hålla sina undersåtar i ett fast grepp. De enda stater som har gjort allvarliga försök att avskaffa utrikeshandeln i modern tid är Albanien, Kina och Kambodja. Filosofen Platon, vars ideal var en sluten och totalitär stat, menade att hans idealstat helst borde ligga långt från kusten för att förhindra handel, sjöfart och kontakter med utlänningar.

Efter börskraschen 1929 stängde världens länder in sig bakom höga tullmurar. Protektionismen orsakade ekonomisk depression och massarbetslöshet, som i sin tur blev grogrund för fascism och militarism. 1930-talets handelskrig följdes av ett nytt fruktansvärt världskrig.

Efter kriget strävade de demokratiska länderna medvetet efter ökad frihandel. Man insåg att frihandel inte bara är en förutsättning för ekonomisk utveckling och tillväxt - frihandel främjar även fred. De frihandelsavtal som ingicks i slutet av fyrtiotalet är barn av samma anda som Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna.

©: Författaren och Timbro 1996

Länkar
Gunnar Örns bok Nationalekonomi för noviser, som denna text är hämtad ifrån.

Tillbaka