Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Johan August Gripenstedt - den svenska frihandelns fader

Johan August Gripenstedt (1813-1874) var den person som kom att föra in Sverige på frihandelns bana, och han var överhuvudtaget den starke mannen bakom det liberala systemskiftet i mitten av 1800-talet. Med hjälp av en storartad talekonst och ett sinne för intriger och taktik, lyckades han med det mesta han föresatte sig. Om det finns någon särskild person som vi kan tacka för det välstånd vårt land har idag så är det Gripenstedt.

Gripenstedt var löjtnant men övergick till att bli riksdagsman på 1840-talet, ständigt stiligt klädd i svart rock och vit halsduk. Han höll ursprungligen till i de moderatliberala kretsar som ville liberalisera landet, men inte gå lika snabbt fram som de radikala liberalerna. Länge kunde han tänka sig vissa protektionistiska åtgärder. När kung Oscar ville förnya regeringen blev den blott 35-årige Gripenstedt konsultativt statsråd.

Under en resa till Frankrike 1850 upptäckte Gripenstedt skrifter av den liberale harmoniekonomen Frédéric Bastiat. Gripenstedt läste böckerna och pamfletterna och strök flitigt under i dem. Han ville se en förbättring för de fattiga klasserna, men var samtidigt orolig för socialismen. I Bastiat fann han lösningen: om människor tilläts att producera fritt och handla från den bästa och billigaste, skulle ekonomin effektiviseras och reallönerna skulle stiga för alla grupper. I en minnesanteckning förklarade han att hela mänsklighetens odling byggde på rätten att arbeta, äga och byta.

Frihandeln byggde på idén att människor självständigt kunde tillverka olika produkter, och sedan byta till sig det de själva behöver. Enligt Gripenstedt, som upprepade Bastiats ord, innebar det att "var och en får sitt". Fenomenet berodde på individens rätt att ange sina egna villkor för handeln, inget utbyte sker om inte båda är nöjda: "Om någon får utöva tvång härvid - så är jämvikten och rättvisan bruten, vare sig, att det sker genom direkt våld eller genom lagstiftningstvång".

När Gripenstedt förklarade samma sak i riksdagen jublade Aftonbladet att man "fick höra hr statsrådet Gripenstedt föredraga en statsekonomisk avhandling, som skulle hedrat själve Bastiat". De visste inte hur rätt de hade om inspirationskällan Bastiat. Möjligheten att rikedom skapas av att var och en för sin tjänst fick en motsvarande återtjänst tyckte Gripenstedt nu var "en underbar sak". Insikten att de olika folkens lycka inte stod i motsats till varandra, utan tvärtom kunde uppnås genom samarbete, betraktade han som "ett av de vackraste dragen i detta tidevarvs historia". Nu var uppgiften att genomdriva det i praktiken.

Det fick han möjlighet att göra då han 1856 befodrades till finansminster. Hans vältalighet och taktiska känsla ingav beundran i många läger, inte minst när han framgångsrikt gick i spetsen för byggandet av stambanenätet för järnvägen. Under de tio år han var finansminster medverkade han till, och tog ofta initiativ till rader av reformer som omvandlade Sverige. Näringsfrihet infördes, banketableringen släpptes fri, ränteregleringen avskaffades, kvinnan förklarades myndig, religionsfriheten utsträcktes, fri in- och utvandring infördes och den odemokratiska ståndsriksdagen avskaffades. Men den viktigaste frågan för Gripenstedt var den som skulle göra det möjligt att framgångsrikt genomföra och bevara de andra, var frihandeln. Här blev han allt mer kompromisslös. Hans regeringskollega, De Geer, menade att frihandelns teoretiska riktighet hos Gripenstedt så småningom "öfvergått till trosartikel".

I ett klassiskt anförande hyllade Gripenstedt handeln som företeelse. Krigare hade en gång i tiden gjort vinster på att bränna och plundra, men de nya entreprenörerna gjorde sig vinster på att förbättra världen, skapa möjligheter för alla. Provokativt slog han fast att handeln:
  "utgör det mäktigaste redskapet i Försynens hand till menniskoslägtets lyftning; ja att den är den stora och djupa, fastän stilla flod, som tyst, men säkert i sin famn förer vårt slägtes öden fram till större odling, till högre ljus, och till en allmännare menniskornas förbrödning. Derför säger jag än en gång: ära åt handelns storartade och för menskligheten gagnande yrke!"

På skickliga sätt lyckades han få riksdagen att sakta men säkert avskaffa tullar och minska tullsatser, bl a infördes frihandel för spannmål. Men han började snart inse att partiella reformer inte räckte, och eftersom han var sjuklig skulle han inte hinna nå ända fram. Här krävdes ett Alexanderhugg. 1860 hade Frankrike och England ingått en handelstraktat, framförhandlad av manchesterliberalen Cobden. Traktaten innebar att ingående länder betraktades som "mest gynnad nation", tullsänkningar som beviljades något land, beviljades automatiskt de andra. När fler länder anslöt sig sänktes tullarna för alla, och tullmurarna föll som dominobrickor. Gripenstedt ville att Sverige skulle ansluta sig till traktaten.

År 1863 började Sverige förhandla med den franska motparten om Cobden-traktaten. Under perioden höll finansministern igen med tullreformerna för att ha något att byta bort mot franska eftergifter. För honom innebar förhandlingarna ett dubbelspel. Eftersom han ville minska både Sveriges och Frankrikes tullar var även eftergifter för fransmännens vilja en seger. Det drabbade ju bara svenska tullar som ändå var skadliga och borde försvinna! I slutskedet tog Gripenstedt själv kommandot över den svenska sidan i förhandlingarna och ett par år senare undertecknades dokumenten i Paris. Den tolvåriga traktaten innebar tullsänkningar på mängder av varor, textilier, hantverk, fabriksvaror, kemiska produkter och lyxvaror. Rader av låga tullsatser låstes fast så att de inte gick att höja. Från svensk sida var man mest nöjd med att franska hamnar gav svensk sjöfart större frihet. Det viktigaste var att länderna skulle behandla varandra som mest gynnad nation, Sverige surrades fast vid frihandeln.

Traktaten ansågs kräva riksdagens samtycke. Men redan i april 1865, flera månader före riksmötet, lät Gripenstedt frihandelsavtalet träda i kraft. Riksdagen hade blivit förbigången, och kunde nu bara avskaffa ett avtal som redan ingåtts. Förändringarna blev än mer dramatiska eftersom regeringen lät de frihandelsreformer som genomförts bli generella, de skulle även gälla länder som inte ingick i systemet. Som slutgiltigt bevis för att Sverige nu övergått till frihandel utsågs den ledande frihandelsdebattören Bennich till generaltulldirektör, enligt en betraktare det slutliga "domedagsslaget" mot protektionismen.

Gripenstedt tog en längre tids ledighet för att vila upp sig före riksdagen, där hans sista stora strid skulle utspela sig. Kritiken var stor mot hans sätt att förbigå riksdagen, men från de liberala hade han starkt stöd. Den hårda riksdagsdebatten om traktaten utvecklades till en principstrid om frihandeln som system. De konservativa varnade för att utländska krafter skulle lägga det svenska näringslivet i ruiner. Gripenstedt lade in hela sin harmoniekonomiska åskådning i anförandena. Han hänvisade till den begynnande industrialiseringen och förklarade att det var friheten som gav mänskligheten samarbete och framåtskridande:
  "Ja, mina Herrar! Det fordras blott en hastig blick på allt hvad vi behöfva, allt hvad vi varje dag, hvarje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttningar, som härtill varit nödvändiga, för att öfvertyga oss om, att millioner menniskor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner; och tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla de oräkneliga kombinationer, som dervid uppkommit. Och likväl har allt detta skett, utan våld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt. Men huru skulle väl sådant varit möjligt, om ej en stor, mäktig och sann grundsats varit den verkande kraften, den ledande tanken, som ordnat det hela?! Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke, som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet - frihet i aftal - frihet i handling."

Det var svårt för motståndarna att vederlägga argumenten för frihandel, och det var än svårare att upphäva en handelstraktat som redan trätt i kraft. Statsråden fick adeln på sin sida, och i bondeståndet lyckades Nils Larssons liberaler få med sig majoriteten. Bland borgarna var segern given, samtidigt som prästerna med en rösts övervikt godkände traktaten. Den prickning av regeringens handhavande av frågan som föreslagits gick inte heller igenom, så frihandelssegern var total.

Gripenstedt hade slitits ut av förhandling och strid, och höll sina anföranden under starkt illamående. Hans sista inlägg i tulldebatten var skriftligt och fick läsas upp av regeringskollegan De Geer. Nu var det "gripenstedtska systemet" förverkligat. Den blott 53-årige upphovsmannen kunde avgå, tillfreds med sina insatser. I avskedsorden förklarade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om Gripenstedt: "Med okuvligt mod och beundransvärd talang trädde han i spetsen för den sak, han ville genomföra, den förste i breschen och den siste på muren, och segern blev alltid hans."

Det protektionistiska Sverige hade gått över till frihandeln. Den svenska frihandelstraditionen tog sin början där, men även följderna av den. Åren 1870-1970 har kallats "hundra år av tillväxt", den epok då u-landet Sverige industrialiserades och blev ett av världens rikaste nationer. I hög utsträckning hänger det samman med de möjligheter och vinster som frihandeln medförde.

Text: Johan Norberg

Litteratur:

Gasslander, Olle: J A Gripenstedt : statsman och företagare. Lund: Gleerup, 1949.
Montgomery, Arthur: Svensk tullpolitik 1816-1911. Stockholm, 1921.
Norberg, Johan: Den svenska liberalismens historia. Stockholm: Timbro 1998.
Ohlsson, Per T: 100 år av tillväxt : Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen. Stockholm: Bromberg, 1993.
Wetterberg, Gunnar: "Vår tids hjälte" i Historien upprepar sig aldrig. Stockholm: SNS, 1994.

Länkar
Gripenstedts förebild: Frédéric Bastiat

Manchesterliberalerna

Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia, som denna text delvis bygger på.

Tillbaka