Doharundan åter igång
2004-08-04 18:31

EU spelar dubbelt om jordbrukshandel
2004-05-11 15:02

Bomullssubventioner fällda i WTO
2004-04-28 11:03

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

WTO-mötet i Cancún och världshandelssystemets utmaningar

Den 10 september startar WTO:s toppmöte i mexikanska Cancún. Detta mötet har föregåtts av många spekulationer om problemen i den förhandlingsrunda som startade i Qatars huvudstad Doha 2001. Flera har spekulerat om en krasch för rundan och Cancún-mötet som en bitter markering av låsta positioner. Vilka är problemen i rundan och vilka är de stora utmaningarna för WTO och det multilaterala världshandelssystemet?

Den nya WTO-rundan - Doha Development Round - föddes i ruinerna av 11 september. Den förlöstes av behovet att markera vikten av globalt samarbete när internationalism och öppenhet utmanades. Den blev bin Ladin-rundan. Sedan dess har förhandlingarna gått ur askan in i elden. Frågan många ställer sig nu är om förhandlingarna är på väg tillbaka dit de började - till ruinerna?

Redan vid starten i Qatars huvudstad Doha i november 2001 bestämdes en tidsplan för de olika förhandlingarna (WTO består av en rad olika avtal: GATT, GATS, TRIPS, jordbruksavtal, textil- och beklädnadsavtal, för att nämna några) som syftade till att hålla ihop hela förhandlingsagendan och undvika att den drar ut på tiden. Tokyo-rundan (1973-1979) tog sex år att slutföra. Uruguay-rundan pågick i åtta år. Efter flera misslyckade försök att starta en ny runda under tidigt 1980-tal, började den i Punta del Este 1986. Den skulle ha varit klar 1990, men det dröjde fyra år till. Med en tydligare styrd förhandlingsagenda bedömde medlemsländerna att slutdatum för Doha-rundan kunde sättas så tidigt som januari 2005. Men det är en ambition som det senaste året gått från att vara en förhoppning till att närmast bli en fantasi. Inte bara för att förhandlingsrundorna tenderar att öka i längd (och omfattning), utan också på grund av bristande politisk initiativkraft. När WTO-länderna samlades till toppmöte i Seattle 1999 saknades ork, gemensamt intresse och politiskt ledarskap för att överhuvudtaget starta en ny runda. Terrorattackerna mot USA gav WTO ett nytt momentum. Framför allt USA och EU tog sig samman och sydde ihop en deklaration om rundans innehåll och målsättningar. Men meningsskillnaderna mellan länderna levde kvar - och gör det fortfarande. Och ännu viktigare: bin Ladin-effekten har avtagit. Den nya rundan lider akut brist på ledarskap från de stora länderna.

Den 31 mars i år skulle grunderna (modalities) för det nya jordbruksavtalet ha varit fastlagda, men de blev de aldrig. Andra tidsplaner har förvisso också spruckit, men jordbruket utgör det stora problemet. WTO:s chef-du-cabinet Stuart Harbinson, ordförande i jordbruksförhandlarna och en av de mest erfarna handelsförhandlarna (tidigare WTO-ambassadör för Hong Kong och som med intensiv diplomati såg till att det blev en ny runda), lade i god tid fram ett förslag, men det kunde inte samla medlemsländerna. Förslaget gick i korthet ut på att exportsubventionerna skulle slopas under en nioårsperiod, att jordbrukstullarna skulle sänkas med 40-60 procent och att handelsförstörande stöd till jordbruksproduktion skulle minskas med 60 procent. EU var tydligast i sin kritik av detta förslag, följt av Japan som också subventionerar jordbruket kraftigt - till och med mer än EU: jordbruksstödet i Japan uppgår till 58 procent av produktionsvärdet (det s k PSE-talet - Producer Support Estimate), medan det i EU "bara" uppgår till 35 procent.

Utsikterna för ett nytt jordbruksavtal - och därmed också ett nytt WTO-avtal eftersom annat innehåll i rundan inte kommer att förverkligas utan ett nytt jordbruksavtal (s k Single Undertaking, man accepterar allt eller inget) - har möjligtvis förbättrats med EU:s uppgörelse om en CAP-reform i slutet av juni tidigare i år. Åtminstone enligt flera kommentarer till CAP-reformen. Reformen tar förvisso sikte på att behålla ett vansinnigt subventionssystem, och med alla möjliga undantag som kan göras under den nya jordbruksregimen är det svårt att bedöma effekterna på framtida produktionsvolymer. Men reformen är utan tvivel ett steg i rätt riktning. Det är dock samtidigt tydligt att denna reform inte alls når de ambitioner som finns i Harbinsons förslag; det berör överhuvudtaget inte explicit tullar och kvoter för EU:s jordbruksimport, minst lika viktiga aspekter av ett nytt jordbruksavtal som de handelsförstörande produktionsstöden. Detta har betydelse för Doha-förhandlingarna, ty det var inte bara de jordbruksprotektionistiska länderna som avfärdade Harbinsons förslag. Det gjorde också de länder, särskilt Cairns-gruppen, ett samarbete mellan länder med intresse för ökad jordbrukshandel, som vill öppna upp jordbrukshandeln mycket mer och i mycket snabbare takt. Mycket talar för att en kompromiss kommer att ligga i det härad som Harbinsons förslag gick ut på, det var sannolikt också därför det fick den utformningen. Med andra ord: CAP behöver reformeras ytterligare för att en rimlig förhandlingskompromiss skall kunna nås.

I september ska det enligt Doha-agendan finnas ett slags principiell överenskommelse om innehållet ett nytt jordbruksavtal. Då samlas WTO-länderna för ett toppmöte i mexikanska Cancun. Mötet är mycket viktigt. Inte bara på grund av jordbruksfrågan, andra komplicerade frågor ska också diskuteras och fattas beslut om på mötet. Flera kommentatorer har uttryckt det som att hela rundan står på spel, och Australien har redan antytt att det kommer att överväga att lämna rundan om dödläget om EU inte blir mer förhandlingsvilliga. Det blir inte första gången ett land lämnar förhandlingarna; Brasilien - kollega till Australien i Cairns-gruppen -har gjort det tidigare och lär kunna göra det igen. Alarmismen är inte obefogad, men utsikterna för att ett totalt misslyckande skall undvikas är faktiskt bättre än på länge. Men förhoppningarna är samtidigt inte större än så, ty EU lär inte lägga ännu ett förslag till CAP-reform före september. Under tiden fram till toppmötet kommer nya jordbruksförhandlingar att föras, men dessa lär knappast resultera i en möjlig uppgörelse. Om inget radikalt händer kommer Cancun-mötet att bli en bitter markering av ländernas skilda positioner, och jordbruksförhandlingarna lär då skjutas på framtiden, med ett slutdatum klart bortom den planerade slutsignalen för hela rundan i januari 2005.

I WTO finns några olösta konflikter som tär på förhandlingsklimatet. USA:s skattelättnader för amerikanska bolag som kanaliserar exportinkomster via utländska försäljningsbolag (Foreign Sales Corporation) har två gånger bedömts strida mot avtalen av tvistlösningspaneler i WTO, och EU har i enlighet med WTO:s tvistlösningsregler därför givits rätt att retaliera (bestraffa) eller få kompensation från USA. I dagsläget tycks strafftullar bli utgången på konflikten. USA:s införande av importtullar på stål i fjol är för närvarande under behandling i WTO:s tvistlösningssystem och EU har redan kommit långt i förberedelserna av den kommande retaliationen, då allt ifrån damtrosor till motorcyklar från USA ska beläggas med strafftullar. Sedan 1985 pågår också en utdragen konflikt om EU:s förbud mot import av hormonbehandlat kött, och trots oräkneliga försök att förhandla fram en lösning på konflikten fortsätter den att vara en surdeg i WTO.

Men det som drar USA, EU och även andra länder ifrån varandra, och som gör det svårt att etablera en konstruktiv förhandlingsmiljö och ett politiskt momentum för Doha-agendan, är skilda synsätt på internationell politik i allmänhet och Irak-kriget i synnerhet. Detta har förvisso ingen omedelbar inverkan på länders olika förhandlingspositioner men de allmänt grusade relationerna mellan USA och EU (som i det handelspolitiska spelet i WTO tycks styras allt mer av Frankrike och Tyskland) påverkar för närvarande viljan och möjligheterna till internationellt ledarskap i handelsfrågorna.

EU beskyller USA för brist på ointresse eftersom de ökar sitt handelsförstörande jordbruksstöd. USA beskyller EU för att inte ta rundan på allvar eftersom CAP inte reformeras. EU anklagar USA för att inte följa de ingångna avtalen eftersom de inför tullar på stål. USA anklagar EU för att de inte följer avtalens intentioner utan skyddar inhemsk produktion med påhittade skäl som folkhälso- och miljökonsekvenser - trots att de studier som WTO gjort i saken ger stöd för motsatsen.

Båda har naturligtvis rätt - såväl USA som EU är skyldiga. Men även om konflikterna skapar onödiga slitningar bör inte dess långsiktiga konsekvenser överskattas. Bakom anklagelserna finns strategiska överväganden, det är medvetna drag som flyttar pjäserna i detta spel. Dessa är särskilt intressanta, ty de vittnar om Doha-rundans och hela WTO:s två stora utmaningar.

För det första: USA och EU har en mestadels gemensam agenda för den nya rundan och WTO - de stora konflikterna följer andra linjer - men det är bara samfällt agerande av dessa som kan föra rundan och WTO framåt. Men är den gemensamma agendan verkligen bra för WTO och för världshandeln?

För det andra: USA och EU präglas båda av en merkantilistisk syn på utrikeshandel enligt vilken export anses bra, men inte import. Nya exportmöjligheter är en vinst, nya importmöjligheter är en eftergift. Reciprociteten har därför blivit den mekaniska spelfördelaren i handelspolitiken. Om du sänker dina tullar, sänker jag mina. Och omvänt: om du höjer dina tullar, höjer jag mina. Eller som den franske ekonomen Frédéric Bastiat formulerade merkantilismens credo: om du blockerar din hamn genom att slänga stora stenblock i din hamn, gör jag det i min också.

Paul Krugman har elegant formulerat den moderna merkantilismen i GATT/WTO-skepnad:

"To make sense of international trade negotiations, one needs to remember three simple rules about the objectives of negotiating countries:

  1. Exports are good.
  2. Imports are bad.
  3. Other things equal, an equal increase in import and exports is good.

In other words, GATT-think is enlightened mercantilism." [1]

Men frågan är om reciprociteten är anpassad till dagens handelspolitik och till det slags multilateralism som ligger till grund för WTO? Eller närmare bestämt: har den rätt egenskaper för att lösa moderna handelskonflikter och förlösa nya handelsavtal, särskilt i en tid när multilateralismen som princip och faktisk grund för internationellt samarbete är lägre värderad än på länge?

WTO utmanas

Reciprocitet som princip för internationellt samarbete är inte en modern konstruktion, dess födelse kan dateras lång tillbaka i historien. Den vilar också på något högst instinktivt och mänskligt - beter du dig bra, gör jag det också. Men det är först under 1900-talet som den omsätts i stora internationella, multilaterala och multifunktionella avtal. Dess natur är dubbel - särskilt i handelspolitiken. Den är principiellt förkastlig, men har i många stycken varit praktiskt oantastlig.

Handelspolitik vilar på en helt annan grund än mycket annat internationellt samarbete. Det unika med den är att den borde vara onödig om man ser till inblandade parters intressen, ty sedan århundraden tillbaka har det varit ställt utom alla tvivel att det ligger i alla länders intressen att liberalisera handeln unilateralt. Med andra ord bör det inte spela någon roll hur andra länder beter sig för frihandel är bra för ett land även om alla länder följer den protektioniska principen. Den centrala satsen i detta är att importen, tvärtemot mångas föreställning, är den viktigaste parten i handelsflödet. Den ger ju länders konsumenter möjlighet att köpa sina produkter till lägre pris än vad skulle vara fallet under en autarkisk handelsregim. Med importen kommer också nödvändiga insatsvaror till den egna produktionen, som annars skulle kosta mycket att själv utveckla eller överhuvudtaget inte bli möjlig att införskaffa för producenter. Importen ger också den ekonomisk-politiska grunden för att bryta en mycket vanlig bias, en etablerad föreställning, fientlig mot exportorientering.

Unilateralismens självklara dekret möter dock ett komplicerat dilemma: frihandel är ekonomiskt sett en oantastlig politik, men den har sällan varit politisk möjlig i den rena unilaterala formen sedan det victorianska "sociala kontraktet" föll samman för ungefär 70 år sedan. Skälet är mycket enkelt: politiker har på grund av bristande information eller bristande motivation inte varit övertygade frihandelsvänner.

Den moderna GATT/WTO-merkantilismen föddes under 1930-talet efter de erfarenheter som västvärlden gjort av den beggar-thy-neighbour-politik som hade förts sedan slutet av 1920-talet. Problemet vid denna tid var inte så mycket den råa protektionismen. Det fanns vid denna tid önskemål om minskade tullar, men det saknades institutionella strukturer för att möjliggöra dem. Den merkantilistiska ordningen hade åter etablerats i full skala i länders syn på utrikeshandel: man önskade ökade exportmöjligheter men ville motverka inhemsk konkurrens från importen. Med den eleganta formuleringen från Kyle Bagwell och Robert W Staiger, två internationellt renommerade ekonomer, kan man säga att länderna fastnade i ett tillstånd av fångarnas dilemma, förlöst av s k terms of trade-processer [2] (terms of trade kan enklast beskrivas som köpkraften i ett lands export mätt i termer av den import som kan upphandlas).

GATT var en märklig konstruktion. Ett slags merkantilistisk skapelse som stöddes av den unilaterala frihandelns vänner. Ett försök till reglerad handelspolitik i en tid när den gamla klassiska kopplingen mellan "free trade abroad" och "laissez faire at home" - självklar för Smith, Hume, Mises och Hayek - hade brutits. GATT ingick i den keynesianskt inspirerade världsordningen efter kriget - kodifierad i Bretton Woods-institutionerna, intellektuellt förstärkt av den nya värlfärdsekonomin (welfare economics) som successivt växte fram och skrev de nationalekonomiska ekvationerna till välfärdsstatens epok.

Givet utgångsläget blev GATT också en lyckad konstruktion. Det startades med 23 medlemsländer och omfattar i dag (i WTO) 146 länder. Den reciprokala multilateralismen förlöste en handelspolitik byggd på icke-diskriminering som sträcktes ut till många nya produkter. Under perioden från GATT:s start 1947 till WTO:s födsel 1994 hade tullarna - ad valorem - på industriprodukter fallit från 40 procent till 4 procent.

GATT - och numera WTO - hade också några andra viktiga kvaliteter som varit mycket viktiga.

  • Det multilaterala avtalet låste in åstadkomna reformer. Även om det inom vissa ramar alltid getts utrymme för enskilda länders önskemål har GATT huvudsakligen sett till att avtal inte bryts upp och att särintressen inom länderna inte har politisk möjlighet att få det enskilda landet att ändra sin handelspolitik. Två viktiga inlåsningseffekter kan åstadkommas: dels kan nationella reformer "kodifieras" i ett handelsavtal och i praktiken göras oåtkomligt för nationella intressen som vill annorlunda, dels kan stater binda sig i handlingsförhandlingar för en politik de vill se på hemmaplan, men som de inte är förmögna att åstadkomma själva.

Detta knyter också an till andra viktiga egenskaper.

  • GATT och WTO har erbjudit en politiskt framgångsrik metod att reformera och liberalisera den nationella politiken. Framförhandlade avtal har varit ett starkt argument för länder att reformera sig och bryta med invanda politiska mönster. Ett avtal ska hållas, har blivit argumentet, och kostnaden för landet att bryta ett avtal är långt mycket större än att reformera delar av sitt samhällsekonomiska liv. De nya avtalen har successivt dragit in nya branscher i den internationella handelspolitiken och därmed gett länder möjligheten att balansera gamla importkonkurrerande intressen mot nya exportintressen. GATT har på det sättet blivit en hävstång för medlemsländerna, ett sätt att utmanövrera starka särintressen vid de tillfällen som den typen av hinder legat i vägen.
  • Det multilaterala systemet har varit särskilt viktigt för små länder som inte har möjlighet att använda andra delar av sin internationella politik för att försvara sina intressen. Den regelbaserade multilateralismen har gett dem ett slags legalt skydd mot nyckfull och godtycklig politik som inte sällan har karakteriserat större länder i handelspolitiken. Denna fördel har varit särskilt värdefull för u-länder.

Fungerar reciprociteten i dag?

Den reciprokala multilateralismen är dock inte lika självskriven i dag. Tvärtom, den står inför några stora utmaningar som sannolikt kommer att undergräva det merkantila draget i handelspolitiken och skapa ett tryck för andra slags principer. Utmaningarna är framsprungna ur förändringar av institutioner, intressekoalitioner, idéer och samhällsekonomin.

För det första, andra idéer än just reciprocitet är starkare i världsopinionen i dag, särskilt i de ledande kretsarna i handelspolitiken. Reciprociteten i den starka form vi har sett de senaste 50 åren uppstod inte ur tomma intet; den förlöstes av en opinion som just var merkantilistisk till sin natur. Opinionen är i dag inte det, åtminstone inte i samma utsträckning.

För det andra, den positiva unilateralismen har förstärkts av att länder faktiskt har liberaliserat handelspolitiken unilateralt. Hong Kong och Singapore är två asiatiska länder som gjorde det för några decennier sedan och det är alldeles uppenbart att dessa reformer varit en viktig injektion till den välståndsutveckling som dessa länder haft sedan reformer gjordes. I Latinamerika har Chile varit det land som gått den unilaterala vägen. Det avstod från det bilaterala samarbetet i Mercosur just för att det inte var tillräckligt liberalt och sökte istället en generell öppenhet. Av de gamla ockuperade staterna i Öst- och Centraleuropa har unilateralismen varit tydligast i Estland, som i princip har haft nolltullar i drygt ett decennium - utan tvivel en mycket framgångsrik politik. Bland de redan utvecklade länderna har Australien och Nya Zeeland valt unilaterala reformer. Båda dessa länder var tidigare tydligt protektionistiska, men har istället blivit aktörer som driver på liberaliseringen av världshandeln. Den handelspolitiska unilateralismen förlöste dessutom andra reformer och avväpnade gamla strukturer som hindrade tillväxt.

För det tredje, den tilltagande bilateralismen under senare decennier har till viss del också undergrävt den handelspolitiska reciprociteten, särskilt den multilaterala formen av den. Bilaterala avtal har snabbt vuxit i antal under senare år. WTO uppskattade för två år sedan att det fanns ungefär 170 stycken olika regionala handelsavtal och att de år 2005 uppgår till ungefär 250 stycken. Detta är detta slags mönster som den indisk-amerikanske ekonomen Jagdish Bhagwati kallat för den handelspolitiska "spagettiskålen": ett virrvarr av olika avtal med diskriminerande innebörd utan sammankoppling på ett globalt plan. Regionala frihandelsavtal, eller bilateralism i andra former är dock inte per se en oppositionell kraft till reciprociteten. Tvärtom, de flesta avtalen bygger just på reciprocitet. De har dessutom fungerat som ett slags hävstång till motsvarande avtal på multilateral nivå senare; en uttalad strategi från USA var att "pressa" EU till ett avtal under Uruguay-rundan genom att starta NAFTA och APEC. Men många av de nyare och mer kraftfulla regionala handelsavtalen bygger inte på reciprocitet, åtminstone inte när det kommer till att etablera ett i volym och värde jämlikt utbyte av handel. Ett av de för oss mer påtagliga projekten med handelspolitisk innebörd just nu är integrationen av Öst- och Centraleuropa i EU. På andra sidan atlanten pågår förhandlingarna om det utsträckta NAFTA, det nya amerikanska frihandelssamarbetet FTAA, i vilket hela Nord- och Sydamerika ska finnas med. I båda dessa processer finns i centrum en eller flera rika nationer som ger exportmöjligheter till andra i en högre utsträckning än vad de själva får tillbaka. Det är alltså en annan process än den terms of trade-reciprocitet som den moderna WTO-merkantilismen grundar sig på.

För det fjärde, förhandlingar i det multilaterala systemet blir allt mer kostsamma och tidskrävande. Rundorna tar allt längre tid att slutföra. De involverar allt fler länder och nya frågor som är svårare att hitta kompromisser till än vad de relativt enkla och rena förhandlingarna om sänkta tullar på varor som GATT handlade om.

För det femte, reciprociteten som modell, som handelspolitisk överbyggnad, förlorar allt mer sitt ekonomisk-politiska fundamenta, sin materiella bas. Den passade bra i en tid av starkt nationella ekonomier och industriproduktion, men lämpas sig mindre väl för en internationaliserad ekonomi där transnationella företag med sammanvävda investerings- och produktionsnät över hela världen är en stark drivkraft till ökade handelsvolymer, där värdet av industriproduktion devalveras till förmån för tjänste- och serviceproduktionen. Det skapar en annan ekonomi, men också en annan politik. Annorlunda uttryckt: den reciprokala multilateralismen har blivit ett offer för sin egen framgång. Det ekonomisk-politiska skälet till det systemet var att det successivt skulle förlösa en utveckling där exportföretagen fick allt mer att säga till om, och där den importkonkurrerande produktionen skulle minska sitt ekonomiska och politiska inflytande. Det är också vad som har skett i de flesta länder. Utan tvivel har detta minskat utsikterna för att den multilaterala reciprociteten kan överleva i oförändrad form.

Att samhällsekonomin förändrats är nästan onödigt att påpeka, liksom att betydande produktionsintressen inte längre sammanfaller med något lands gränser och att möjligheten att utöva traditionell gränskontroll för handelsströmmar inte längre är tillämpbar.

Staters minskade interna auktoritet påverkar möjligheterna att upprätthålla det reciprokala handelssystemet och de visas i reciprocitetens två olika former. Dels som guide för hur handelsliberaliseringar förlöses, dels som metod för att få disciplin i avtalen, d v s få länderna att följa vad de gått med på eller i annat fall bli bestraffade.

Två satser blir centrala:

  1. Stater har inte längre tillräcklig auktoritet för att den skall kunna besluta om förhandlingspositioner utan att ge fritt utlopp för starka frihandelsintressen i det egna produktionslivet.
  2. Stater har inte längre tillräcklig auktoritet för att införa handelsbegränsningar för andra länder som bestraffning utan att ta hänsyn till starka frihandelsintressen i det egna produktionslivet.

Den andra satsen har inte minst blivit tydlig i samband med EU:s förberedelser för retaliation mot USA för att de infört nya tullar på stål. Branscher i Sverige och andra EU-länder som skulle drabbas av att tullar infördes protesterade starkt. Länder som Sverige bad om friheten att få slippa tullarna och andra länder, t ex Storbritannien, tog upp egna förhandlingar med USA om hitta lösningar. Den första satsen tycks dock vara mindre väsentlig, ty hela det multilaterala handelssystemet har utvecklats så långt att rika länders produktionsintressen inte tycks ha något större intresse för den nya rundan. De fick, säger många, vad de ville ha i Uruguay-rundan, och i den mån som företag har en position så är den defensiv, den skyddar vad som tidigare har uppnåtts. I många stycken är detta en bristfällig beskrivning, den underskattar värdet av den nya rundans betydelse för utvecklade länders produktion. Men den är riktig i betydelsen att rundan kommer ha svårt att nå framgångar genom traditionell reciprocitet, byggd på länders merkantilistiska övervägande om terms of trade.

Utmaningar i Doha-rundan

Utmaningarna mot den multilaterala reciprociteten märks också i Doha-rundan. Det finns ett konfliktmönster i Doha-rundan där u-länder står mot rika länder, framför allt USA och EU. Det är ett drastiskt sätt att beskriva konflikterna, vanligt förekommande i globaliseringskritikernas arsenal. Det finns naturligtvis många undantag från mönstret: allianserna skiljer sig mellan frågorna, ibland överlappas dem, ibland inte. I vissa frågor finns inte alls konflikten. I flera fall är konflikterna skenbara i meningen att sittande regeringar egentligen vill annorlunda än den förhandlingsposition de intagit. Med detta sagt tycks det ändå finnas en "u-landsposition" som går ut på sänkta jordbrukstullar, mindre tillämpbarhet i TRIPS, inga krav på utökade miljöskydd, strängare regler för anti-dumping, längre implementeringsperiod för industritullar (särskilt på processade varor) och möjlighet till att ställa sig utanför vissa avtal genom SDT-regler (SDT: Special and Differential Treatment). Denna position skiljer sig från EU:s som vill minska trycket på jordbrukspolitiska reformer, införa strängare miljöskydd, öka implementeringen i u-länderna, få längre implementeringsperiod för egna reformer, införa ett nytt investeringsavtal och ett konkurrensavtal. USA skiljer sig delvis från EU:s position. De betonar snarare möjligheten till anti-dumping åtgärder än miljöskydd och har vissa tvivel om investeringsavtal och konkurrenspolitiskt avtal. De säger sig vilja minska handelshindren inom jordbruket men agerar i praktiken tvärtom när de höjer handelsförstörande jordbrukssubventioner. De vill också åstadkomma mer i GATS-förhandlingarna än EU och är något mer benägen att skydda TRIPS-avtalet än EU.

USA och EU är överens om att lyfta in en del nya frågor inom ramen för WTO och utveckla den till en annan slags organisation. Detta trots det nyss påpekade skillnaderna är marginella; de ger tydligt utslag i den dagliga debatten, särskilt om de maskeras i andra termer, men har mindre betydelse på lång sikt. Skillnaderna i positioner är i många frågor mycket liten, det är skillnader som lätt kan lösas med förhandlingar. Pressar man USA går det, frivilligt eller ofrivilligt, med på utökat TRIMS, ett konkurrenspolitiskt avtal, utökat miljöskydd, och ett minskat tryck på jordbrukspolitiska reformer även om vissa reformer vill åstadkommas på multilateralt plan. EU, å andra sidan, kan lätt köpa fortsatta möjligheter till anti-dumping åtgärder, utökade förhandlingar om GATS och ett starkt försvar av TRIPS. Sålunda: det är axeln mellan USA och EU som måste upptäckas för att Doha-rundan ska få skjuts framåt och åstadkomma resultat.

Doha-rundans huvudsakliga konflikter går dock inte längs den reciprokala axeln. Multilateral reciprocitet, åtminstone inte i traditionell mening, tycks överhuvudtaget inte erbjuda några bra lösningar på de skilda positionerna. Reciprociteten utmanas därför att det inte finns metoder för att ge varandra exportkoncessioner som motsvarar ett jämlikt utbyte mätt i volym eller värde. Multilateralismen utmanas därför att WTO varit så framgångsrikt att det inte längre finns något att erbjuda rika länder i utbyte mot att de minskar sin jordbruksprotektionism. Vad ska andra länder ge i utbyte - dessutom ett utbyte som motsvarar det värde som den ökade exporten skulle utgöra?

Svaret på frågan kan vara att just nya frågor dras in i WTO, frågor där det finns skillnader i position (vilket alltså inte karakteriserar GATS i särskild utsträckning). Det kan handla om frågor som redan varit uppe i diskussionerna: konkurrenspolitiskt avtal, miljöavtal, avtal om arbetsstandards m m. Men det kan också handla om helt andra ambitioner, t ex att WTO knyts till annan organisation som har andra ambitioner. Men två tvivel infinner sig då. Dels motsvarar handelsvärdet i de nya frågorna inte vad andra länder får. Dels är det en mycket äventyrlig väg för WTO. Den leder organisationen in på frågor som är mycket komplicerade och som tar organisationen bort från dess traditionella uppgift att öppna marknader och istället blir en arena för långtgående regleringar och stängda marknader. Det blir en organisation som har preskriptiva regler i meningen att den stadgar vad länder ska göra istället för den klassiskt liberala metoden att man reglerar vad man inte får göra. WTO har redan gått i den riktningen, men om ytterligare steg tas riskerar den att fastna i allt mer krångliga regelverk och präglas allt mer av ineffektivitet. Ett enkelt sätt att ta död på WTO är att göra det till ett slags FN-organisation.

Vad allt detta illustrerar är hur reciprociteten inte längre kommer att vara en framkomlig väg för handelspolitiken. Ett avtal kommer sannolikt att åstadkommas i den nya rundan några år före 2010, men rundan kommer att präglas att dessa principiellt präglade problem och ha svårt att få momentum för vida steg efter Doha-rundan.

Alternativet är att USA och EU upptäcker den rena unilateralismens fördelar, att USA tar världspolitiskt ansvar i sitt Pax Americana och skriver ett nytt "victorianskt kontrakt" om en handelspolitik i Smiths anda och en finanspolitik enligt Gladstones modell.

Det är en politik som vi vet fungerar.

Fredrik Erixon,
Chefekonom i Timbro

Denna artikel har publicerats i Svensk Linje 2003/3

Noter:

[1] Krugman, Paul, 1991, "The move towards free trade zones" i Policy Implications of Trade and Currency Zones: A Symposium sponsored by The Federal Reserve Bank of Kansas City. Sid 25.
Tillbaka


[2] Bagwell, Kyle & Staiger, Robert W, 2002, The Economics of the World Trading System. MIT Press
Tillbaka