US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Vad hände i Hong Kong?
2006-03-19 23:04

Tjänstedirektivet minskar handelskrångel
2006-02-06 19:28

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

Introduktion till Bastiats Det man ser och det man inte ser
av Johan Norberg

Den unge svenske adelspolitikern Johan August Gripenstedt företog sommaren 1850 en resa till Frankrike. Där stötte han på skrifter av en liberal ekonom som med envishet hade avslöjat de misstag som dolde sig i protektionismens och socialismens teorier. Djupt fascinerad över denne fransman, Frédéric Bastiat, förde Gripenstedt med sig en rad böcker och pamfletter av honom tillbaka till Sverige. Gripenstedt tog till sig Bastiats harmoniliberala åskådning och började argumentera för frihandel och emot statsingrepp. Gripenstedt avancerade politiskt och utsågs 1856 till finansminister. Som regeringens starke man bidrog han under det närmaste decenniet starkt till att ge Sverige näringsfrihet, frihandel, fri rörlighet och en demokratiserad riksdag.

De flesta gestalter som stod bakom det svenska liberala systemskiftet i mitten av 1800-talet var djupt inspirerade av Bastiat. Han hade introducerats i Sverige av Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta. När Aftonbladet ville berömma ett anförande i riksdagen särskilt mycket förklarade den att det "skulle hedrat själve Bastiat". De liberala nationalekonomerna under denna tid betraktade Bastiat som en husgud. Två av dessa var finansministrar: Carl Fredrik Waern som avgick i protest mot skogsregleringar, och Hans Forssell som avgick när kungen ville tvinga honom att höja en tull. Ekonomiprofessorn Gustaf K Hamilton hyste sådan beundran för den franske liberalen att han döpte sin son till Bastiat. Namnet har gått i arv i släkten ända till våra dagar. Mellaninitialen avslöjar som bekant den i dag aktive ekonomiprofessorn Carl B Hamiltons släktskap.

Bastiat inspirerade inte bara den klassiska liberalismen, utan även den moderna. Under det senaste halvseklet har runt en miljon exemplar av hans klassiska pamflett Lagen cirkulerat i USA, särskilt tack vare tankesmedjan Foundation for Economic Education. En av dess styrelseledamöter, Lem Bulwer, var också vice VD i General Electric. Som sådan försåg han skådespelaren Ronald Reagan med material när denne under 1950-talet ledde ett TV-program om företagets produkter och även reste runt i landet för att framträda för de anställda. Bland de böcker Reagan försågs med fanns Bastiats skrifter och med tiden talade Reagan allt mer om den fria företagsamhetens fördelar och statsmaktens faror. Han gav sig snart in i politiken och inflytandet från Bastiat, särskilt hans essä Lagen, var tydligt. Andra politiker talade om hur de kunde lösa medborgarnas problem, medan Reagan varnade för att politiker och byråkrater plundrade medborgarna och tog ifrån dem deras frihet. I intervjuer efter att han hade blivit USA:s president nämnde Reagan Bastiat som en av sina största inspirationskällor. Reagan och hans brittiska kollega Margaret Thatcher liberaliserade under 1980-talet sina egna länder och inspirerade den nyliberala vågen över hela världen. Thatcher berättade vid ett statsbesök i Frankrike att Bastiat var hennes favoritläsning i ekonomi, bara för att upptäcka att hennes värdar knappt visste vem han var.

Det är ingen slump att den franske ekonomen Frédéric Bastiat (1801-1850) har inspirerat frihetligt tänkande alltsedan han var verksam. Han stod för en optimistisk och principiell liberalism och lärde ut att alla samhällsgrupper kunde få det bättre om staten garanterade alla lika fri- och rättigheter, och kapitalismen tilläts öka det samlade välståndet. Med stor envishet och skicklighet visade han hur handelsregleringar, kontroller och skatter bara gynnade vissa på andras bekostnad och skadade hela samhällsekonomin. Det unika var att Bastiat inte förklarade detta i torra teoretiska verk. Tvärtom skrev han lättillgängligt och medryckande med stilistisk känsla. Särskilt i allvarliga ämnen var han humoristisk, ständigt med glimten i ögat. Det är detta som fick Cobden att kalla hans skrifter "lika underhållande som en roman", och Schumpeter att fundera på om Bastiat inte var "den mest briljante ekonomiske journalist som någonsin levt".

Bastiats livsverk
Bastiat blev inte ens 50 år gammal. Vid 44 års ålder hade han fortfarande inte skrivit någon av de texter som har givit honom berömmelse. Fram till dess hade han levt ett stillsamt liv långt från den politiska hetluften i det revolutionära Frankrike. Han föddes i ett affärshem i Bayonne i södra Frankrike i slutet av juni 1801. Före tio års ålder hade båda hans föräldrar dött och han togs om hand av sin farfar i den mindre och nordligare byn Mugron. Efter lägre skolgång kom han till ett kristet lärosäte i Sorèze. Där fick han smak för läsning och lärde sig det engelska språket, något som skulle bli viktigt för hans utveckling. Han tog ingen examen, utan vid 17 års ålder flyttade han tillbaka till Bayonne och arbetade i farbroderns företag. Det var emellertid inte företagandet, utan studierna som nu intresserade den unge Frédéric. Han kunde se att affärslivet omkring honom förtvinade under de hårda handelsrestriktioner som Frankrike hade infört efter napoleonkriget. Situationen gav honom en tidig motvilja mot tullar och regleringar, och han började läsa liberala ekonomer, särskilt Adam Smith och Jean-Baptiste Say. Han blev tidigt anhängare av liberalismen.

Frédéric ville egentligen till Paris för att studera, men hans nu sjuke farfar ville att han skulle flytta tillbaka till Mugron. 1824, vid 23 års ålder, for den unge mannen tillbaka till den lilla byn och tog hand om familjens lantbruk. Han kom att stanna där i tjugo år. Inspirerad av fysiokraternas tankegångar moderniserade han verksamheten på ägorna. För att få utlopp för sin bildningsiver grundade han en liten fysiokratiskt diskussionsklubb för jordbruk och ekonomi, men han fick slita hårt mot bybornas fundamentala ointresse. Däremot fick han en vän för livet i en ung intellektuell jurist vid namn Félix Coudroy. Denne var anhängare av Rousseau och en livlig förespråkare för statssocialism. Individualism och ekonomisk frihet betraktade han som synonymt med kaos och anarki. De båda vänner finslipade sina argument och tränade framställningskonst genom att ständigt debattera med varandra. Man kan säga att Frédéric övade sig inför sin publicistiska karriär, och till sist lyckades han få Coudroy att byta åsikt och acceptera liberalismens teorier. Välvillig osämja kunde ersättas med samarbete.

Frankrike hade börjat återgå till gamla vanor efter napoleontiden. Den bourbonska restaurationen innebar en återkomst av aristokratiska privilegier, kyrklig makt, censur och tunga skatter. Oron ökade och i juli 1830 gick folket till attack mot Karl X:s stat. Frédéric for till Bayonne för att delta i julirevolutionen. Tillsammans med 600 man gjorde han sig redo att storma slottet i staden, men portarna öppnades, och soldaterna bjöd in revolutionärerna till fest. Det var ett tecken på hur litet stöd den gamla regimen hade. Den impopuläre kungen flydde, och i stället gjordes Ludvig Filip till medborgarkung. Nu skulle medelklassen få makten och regeringen skulle härleda sin legitimitet från folket.

Fortsätt >>

Tillbaka